På vägen utan nollvision

På vägen hem, dryga 60 mil. Bland det farligaste vi utsätter oss för i det moderna samhället. Ändå tycker jag att den så kallade "nollvisionen" är ett dumt, för att inte säga idiotiskt, politiskt påhitt. Tanken är att noll (!) människor skall dö i trafiken. En given första invändning är att de då kommer att dö av någonting annat - det kan vi vara säkra på. Men den viktigaste invändningen är att målet är orealistiskt och faktiskt cyniskt. Det låter bra att noll skall dö i trafiken men det är fullständigt orealistiskt. Om politikerna verkligen försökte skulle det handla om att exempelvis bygga om varje väg i hela Sverige med avdelande räcken. Men helst med helt åtskilda körbanor och kanske värmeslingor i vägen. Vidare att tvinga alla att inte köra bilar äldre än kanske fem år, och så vidare. Detta skulle kosta så mycket av samhällets resurser att vi förmodligen skulle behöva lägga ned sjukvården och skolan. Till en början. Den bistra sanningen är nämligen att samhället har en begränsad mängd resurser och att satsa allt på ett område innebär att allt annat måste prioriteras ned. Så har naturligtvis ingen förespråkare av nollvisionen tänkt. Men det låter bra att tala om nollvision. Men jag tror att sådant bidrar till att spä på politikerföraktet. Snart hemma, vi kör försiktigt.

Permalink

Kommentarer

Tompa skrev | 2010-03-13 21:42:24

När det gäller NY-polisen har du alldeles rätt Robert. Jag kom ihåg fel. Nolltolerans var det.

När det gäller trafiken säger jag nja. Det handlar om en långsiktig nollvision och det är inte bara pengar som gör susen. Nollvision kan ju stimulera till nolltolerans t.ex. Och till en folkets uppryckning när det gäller trafiksäkerhet.

När det gäller exemplet från mitt företag så visst hade jag kunnat bränna en massa pengar på konsulter och kick offer och särskild kvalitetspersonal om jag ville. Nu gällde det att få den befintliga personalen på tårna och då funkade nollvisionen.

I slutänden handlar det kanske om att ökade kostnader inte är lösningen på allt. Ofta handlar det om ledarskap. (Förmodligen var det ren tur just i mitt fall.)

Anmäl

robert gidehag skrev | 2010-03-13 17:36:19

Äntligen en fråga där jag och Tompa inte är överens!

Jag tycker inte riktigt att parallellen till företaget håller. Att säga att det skall vara 0 fel där är väl detsamma som att säga att människor skall anstränga sig så mycket som möjligt. Det är förstås helt rimligt. Och du som företagsledare satt inte inne med verktygen som faktiskt skulle göra 0 fel verkligt. Då blir det en vision att sträva mot.

I trafikpolitiken sitter politiker däremot på de verktyg som skulle göra 0 eller nästan 0 döda möjligt. Nämligen pengar att använda som jag diskuterade i mitt första inlägg. Men det gör man inte - av det enkla skälet att det skulle bli orimligt dyrt. I samhällsekonomiska kalkyler måste man faktisk sätta en gräns för hur mycket det får kosta att rädda ett ytterligare människoliv. Därför att om man lägger alla resurser på att rädda människor från att dö av en sak kommer man inte att ha några pengar kvar att rädda dem från att dö av annat.
I verkligheten räknar man således med att ett antal skall dödas av trafiken, men man säger något annat.

Det var inte nollvision man hade för brottsligheten i New York utan nolltollerans. Det innebar att polisen skulle bli bättre på att agera på alla småbrott om jag minns rätt. Alltså något som till skillnad från trafikens nollvision var fullt möjligt att uppnå.


Anmäl

Tompa skrev | 2010-03-13 09:48:18

Visst kan man ha förståelse för politikernas "nollvision" när det gäller dödsolyckor i trafiken. De kan väl inte gärna säga att vi ska vidta åtgärder så att 300 personer dör i trafiken. En vision är för mig en långsiktig ej tidsatt målsättning. Det är ett bra riktmärke även om alla inser att det är ouppnåeligt.
Polisen och politikerna i New York etablerade en nollvision när det gällde brott. Alla insåg vad som gällde, såg inte mellan fingrarna med något och brottsligheten sjönk drastiskt.
Hade själv den här diskussionen när jag var företagsledare. Det gällde kvalitet och jag hävdade att målet skulle vara noll fel. Det var ju omöjligt tyckte alla. Åtminstone 1% fel måste vi tillåta oss tyckte man. Men med argumentet att många då vill utnyttja den procenten vann jag alla för kravet 0 fel. Hur det gick? Jättebra. Vi gjorde nästan allt rätt från början, fick ökat förtroende hos kunderna, fler beställningar och lönsamheten sköt i höjden till allas glädje.
Det ultimata, vare sig det är 0%, 100%, eller något annat, är den enda rätta visionen för att nå någonstans. Orealistiskt blir det om man sätter upp en tid för när det ska vara uppnått.

Anmäl

Nils Persson skrev | 2010-03-12 12:55:36

Oerhört bra skrivet.
det dör ungefär lika många i trafiken som av ...passiv rökning. PASSIV alltså.. överhuvudtaget så finns det så mycket som skördar så många fler liv..saker tex supande självmord.. halkolyckor u name it.. som inte kommer i närheten av att vara lika viktiga för hela våra liv som transporter är.

Anmäl

Fler sidor

  • 1

Gör ett inlägg

Robert Gidehag

Robert Gidehag är 41 år och nationalekonom. Sedan 2004 är han vd för Skattebetalarnas Förening. Tidigare har han arbetat som chefekonom på HUI samt på Riksbanken och Finansdepartementet. Han har givit ut ett flertal skrifter och böcker om olika samhällsfrågor. Detta är dock hans första insats som bloggare. Robert är gift och har fyra barn, den äldsta 18 och den yngsta 4. Robert gillar god mat och dryck, att lyssna på musik i sin spektakulära musikanläggning och att springa maraton. Han har i sin ungdom fångat en tiokilosgädda.