Onsdagar är en påminnelse om att värnskatten är orättvis

 


 


Onsdagar har blivit en dag då jag talar i telefon med min son, Anton (20). Trots att vi ofta träffas på kvällen. Anton läser på universitetet, denna termin matematik och på onsdagar har han så kallade e-tentor. Ett område i taget betas av och en gång i veckan är det en mindre tenta där man får svar direkt. Vi brukar höras om hur det gick – idag klarade han en till. Nu är det mest repetition innan de stora vanliga tentorna kommer i maj. Det finns två vanliga föreställningar om matematik. Den ena är att man antingen kan det eller inte kan det av någon sorts medfödd talang  -  och den andra är att det är ett ämne i raden av andra, varken mer eller mindre viktigt. Båda är fel.  Det är faktiskt så att man ofta har mer nytta av sin matematik än de flesta andra skolämnen eftersom matematik övar upp ett analytiskt tänkande och därmed kan användas väldigt brett. Det är också så att för de flesta är det mer ”blod svett och tårar” för att lära sig matte än andra ämnen. De flesta andra saker kan man lära sig halvhyfsat med begränsad insats, men för matte gäller det att nöta skrivbordsstol. Och Anton nöter verkligen skrivbordsstol just nu, inte sällan 10 timmar om dagen på vardagar och ett antal timmar lördag och söndag. Även när han försöker vara ledig mal matten och han drömmer om integraler. Han ser utarbetad ut och är fattig som en lus (nja, pappa sticker till honom en slant då och då). Detta skriver jag inte bara för att jag är stolt över hans insats – utan för att det återigen påminner mig om det orimliga i att beskriva alla med hygglig lön som tursamma höginkomsttagare som skall betala massa skatt. Så är det inte, det finns en förklaring bakom. Många år av slit till inga pengar samtidigt som andra i samma ålder tog det ganska lugnt och tjänade pengar. Sedan kommer man ut i arbetslivet med studieskulder och efter kanske tio ytterligare år av hårt arbete når man en bra lön, ett flexibelt jobb och en del bestämmanderätt. Självklart skall den som hade turen att ha förutsättningar att plugga hårt bidra mer än andra till sjukvård, skola och bidragssystem. Men det måste finnas en måtta. En marginalskatt på över 50 procent som tas ut på löner över drygt 30 000 har passerat den gränsen. Att avskaffa värnskatten vore en sann rättvisereform för alla dem som jobbar hårt och/eller tar risker i företag.

Ingen har kommenterat detta inlägg ännu.

Robert Gidehag

Robert Gidehag är 41 år och nationalekonom. Sedan 2004 är han vd för Skattebetalarnas Förening. Tidigare har han arbetat som chefekonom på HUI samt på Riksbanken och Finansdepartementet. Han har givit ut ett flertal skrifter och böcker om olika samhällsfrågor. Detta är dock hans första insats som bloggare. Robert är gift och har fyra barn, den äldsta 18 och den yngsta 4. Robert gillar god mat och dryck, att lyssna på musik i sin spektakulära musikanläggning och att springa maraton. Han har i sin ungdom fångat en tiokilosgädda.